Från National Band till Travis Bean, James Trussart, etc., kroppen och halsen på gitarren är alla gjorda av metall och har en historia på nästan ett sekel.Gå med oss och rita historia åt dem.
Innan vi börjar, låt oss lösa några problem först.Om du vill ha vettig information om metaller relaterade till långt hår och extrema skräp, vänligen lämna när du har tid.Åtminstone i denna funktion använder vi bara metall som material för att tillverka gitarrer.
De flesta gitarrer är huvudsakligen gjorda av trä.Du vet det.Vanligtvis finns den enda metallen du kommer att se i pianonätet, pickuper och en del hårdvara som broar, stämmare och bältesspännen.Kanske finns det några tallrikar, kanske finns det knoppar.Naturligtvis finns det även stråkmusik.Det är bäst att inte glömma dem.
Genom våra musikinstruments historia har några modiga människor gått längre, och i vissa fall ännu längre.Vår historia börjar i Kalifornien på 1920-talet.I mitten av det decenniet etablerade John Dopyera och hans bröder National Corporation i Los Angeles.Han och George Beauchamp kan ha samarbetat för att designa resonatorgitarren, som är Nationals bidrag till sökandet efter större volym.
Nästan ett sekel efter introduktionen av resonatorn är resonatorn fortfarande den mest populära typen av metallgitarr.Alla bilder: Eleanor Jane
George är en texansk jonglörgitarrist och flitig pyssling, bor nu i Los Angeles och arbetar för National.Liksom många artister på den tiden fascinerades han av potentialen att få traditionella gitarrer med platt topp och stråk att låta högre.Många gitarrister som spelar i band av alla storlekar vill ha en högre volym än vad befintliga instrument kan ge.
Den resonansgitarr som uppfanns av George och hans vänner är ett chockerande instrument.Den kom ut 1927 med en blank metallkropp.Inuti har National, beroende på modell, kopplat in en eller tre tunna metallresonatorskivor eller koner under bron.De fungerar som mekaniska högtalare, projicerar ljudet av strängar och ger ett kraftfullt och unikt ljud för resonatorgitarren.På den tiden tillverkade även andra märken som Dobro och Regal metallkroppsresonatorer.
Inte långt från det nationella högkvarteret driver Adolph Rickenbacker ett formföretag, där det tillverkar metallkroppar och resonatorkoner åt National.George Beauchamp, Paul Barth och Adolph arbetade tillsammans för att slå samman sina nya idéer till elgitarrer.De etablerade Ro-Pat-In i slutet av 1931, strax innan George och Paul fick sparken av National.
Sommaren 1932 började Ro-Pat-In tillverka elektroformade elektroniska aluminiumprodukter för prestanda i gjutstål.Spelaren lägger instrumentet i knät och skjuter en stålstav på strängen, vanligtvis stämd till den öppna strängen.Sedan 1920-talet har få stålringar blivit populära, och detta instrument är fortfarande mycket populärt.Det är värt att betona att namnet "stål" inte beror på att dessa gitarrer är gjorda av metall - naturligtvis är många gitarrer gjorda av trä förutom Electros - utan för att de hålls av spelarna med metallstavar.Jag använde min vänstra hand för att stoppa de upphöjda strängarna.
Varumärket Electro utvecklades till Rickenbacker.Runt 1937 började de tillverka små gitarrformade stål av stansad plåt (vanligtvis förkromad mässing), och tyckte så småningom att aluminium var ett olämpligt material eftersom varje gitarrtillverkare skulle Metall används som material.Den viktiga delen av instrumentet måste beaktas.Aluminium i stål expanderar under höga temperaturer (till exempel under scenbelysning), vilket ofta gör dem olämpliga.Sedan dess har skillnaden i hur trä och metall förändras på grund av temperatur och luftfuktighet varit tillräcklig för att många tillverkare och spelare ska kunna röra sig snabbt från den andra riktningen av gitarren (särskilt halsen) som blandar de två materialen.springa.
Gibson använde också kort gjutet aluminium som sin första elgitarr, nämligen Hawaiian Electric E-150-stålet, som kom ut i slutet av 1935. Designen på metallkroppen sammanfaller givetvis med Rickenbackers utseende och stil, men det visar sig att detta tillvägagångssätt är opraktiskt.Detsamma gäller för Gibson.I början av det andra året vände Gibson sig till den mest förståeliga platsen och introducerade en ny version med en träkropp (och ett lite annorlunda namn EH-150).
Nu har vi hoppat till 1970-talet, fortfarande i Kalifornien, och i eran då mässing blev ett hårdvarumaterial på grund av dess så kallade förbättrade sustain-kvalitet.Samtidigt lanserade Travis Bean sitt team från Sun Valley, Kalifornien 1974 med sina partners Marc McElwee (Marc McElwee) och Gary Kramer (Gary Kramer).Gitarr i aluminiumhals.Han var dock inte den första som använde aluminium i den relativt moderna halsstrukturen.Äran tillhör Wandrè-gitarren från Italien.
Både Kramer DMZ 2000 och Travis Bean Standard från 1970-talet har aluminiumhalsar och finns att köpa på nästa Gardiner Houlgate-gitarrauktion den 10 mars 2021.
Från slutet av 1950-talet till 1960-talet designade och producerade Antonio Wandrè Pioli en serie enastående gitarrer med några anmärkningsvärda designegenskaper, inklusive Rock Oval (introducerad runt 1958) och Scarabeo (1965).Hans instrument förekommer under olika varumärken, inklusive Wandrè, Framez, Davoli, Noble och Orpheum, men förutom Piolis slående form finns det några intressanta strukturella egenskaper, inklusive halssektionen i aluminium.Den bästa versionen har en genomgående hals, som består av ett ihåligt halvcirkelformigt aluminiumrör som leder till en ramliknande headstock, med greppbrädan nedskruvad, och en bakre plastkåpa tillhandahålls för att ge korrekt jämnhetskänsla.
Wandrè-gitarren försvann i slutet av 1960-talet, men idén om en aluminiumhals återutvecklades med stöd av Travis Bean.Travis Bean urholkade mycket av det inre av halsen och skapade vad han kallade ett chassi för den genomgående aluminiumhalsen.Inklusive en T-formad sänggavel med pickuper och brygga, fullbordas hela processen av en träkropp.Han sa att detta ger konsekvent styvhet och därför god duktilitet, och den extra massan minskar vibrationer.Verksamheten blev dock kortlivad och Travis Bean upphörde med sin verksamhet 1979. Travis dök upp en kort stund i slutet av 90-talet, och det nyligen återupplivade Travis Bean Designs är fortfarande verksamt i Florida.Samtidigt, i Irondale, Alabama, håller elgitarrföretaget influerat av Travis Bean också elden vid liv.
Gary Kramer, Travis partner, slutade 1976, grundade sitt eget företag och började arbeta med aluminiumhalsprojektet.Gary arbetade med gitarrtillverkaren Philip Petillo och gjorde några modifieringar.Han satte in en träinsats i nacken för att övervinna kritiken av att Travis Beans metall i halsen kändes kall, och han använde en greppbräda av syntetiskt sandelträ.I början av 1980-talet erbjöd Kramer en traditionell trähals som tillval, och gradvis kasserades aluminium.Återupplivandet av Henry Vaccaro och Philip Petillo var ursprungligen från Kramer till Vaccaro och varade från mitten av 90-talet till 2002.
John Velenos gitarr går längre, nästan helt gjord av ihålig aluminium, med en gjuten hals och handsnidad kropp.Med sitt huvudkontor i St. Petersburg, Florida, började Veleno tillverka sina ovanliga musikinstrument runt 1970 och avslutade produktionen av dessa instrument i ljusa anodiserade färger, inklusive slående guldmodeller.Några av dem har ett V-format sängbord med röda juveler inlagda på.Efter att ha gjort cirka 185 gitarrer gav han upp 1977.
Efter att ha gjort slut med Travis Bean var Gary Kramer tvungen att anpassa sin design för att undvika patentintrång.Den ikoniska Travis Bean-huvudstocken kan ses till höger
En annan anpassad tillverkare som använder aluminium på ett personligt sätt är Tony Zemaitis, en brittisk byggare baserad i Kent.När Eric Clapton föreslog att Tony skulle tillverka silvergitarrer började han tillverka frontpanelinstrument i metall.Han utvecklade modellen genom att täcka hela framsidan av kroppen med aluminiumplåtar.Många av Tonys verk har verk av a-ball-gravören Danny O'Brien, och hans fina design ger ett distinkt utseende.Precis som vissa andra elektriska och akustiska modeller började Tony tillverka Zemaitis metal-frontgitarrer runt 1970, fram till sin pensionering 2000. Han dog 2002.
James Trussart har gjort mycket arbete för att bibehålla de unika egenskaper som metall kan ge i modern gitarrtillverkning.Han föddes i Frankrike, flyttade senare till USA och bosatte sig så småningom i Los Angeles, där han har arbetat i mer än 20 år.Han fortsatte att tillverka egna stålgitarrer och violiner till olika ytbehandlingar, och blandade metallutseendet hos resonatorgitarrer med den rostiga och bronsatmosfären hos kasserade maskiner.
Billy Gibbons (Billy Gibbons) föreslog namnet på Rust-O-Matic-teknologin, James placerade gitarrkroppen på komponentplaceringen i flera veckor och avslutade den till slut med en transparent satinkappa.Många Trussart-gitarrmönster eller mönster är tryckta på metallkroppen (eller på skyddsplattan eller headstocken), inklusive dödskallar och stamkonstverk, eller texturer av krokodilskinn eller växtmaterial.
Trussart är inte den enda franska byggmästaren som har införlivat metallkroppar i sina byggnader – Loic Le Pape och MeloDuende har båda förekommit på dessa sidor tidigare, även om de till skillnad från Trussart är kvar i Frankrike.
På andra håll erbjuder tillverkare ibland konventionella elektroniska produkter med ovanliga metalliska förvrängningar, som de hundratals mitten av 90-talet Strats som produceras av Fender med ihåliga anodiserade aluminiumkroppar.Det har funnits okonventionella gitarrer med metall som kärna, som den kortlivade SynthAxe på 1980-talet.Dess skulpturala glasfiberkropp är inställd på ett gjutmetallchassi.
Från K&F på 1940-talet (kort sagt) till Vigiers nuvarande bandlösa greppbrädor finns det även greppbrädor i metall.Och några dekorationer har färdigställts som kan ge det ursprungliga traditionella elektriska träutseendet en attraktiv metallisk känsla - till exempel Gretschs Silver Jet från 50-talet dekorerad med glänsande trumskinn, eller introducerade 1990 en JS2-variant av Jbanez-modellen signerad Joe Satriani.
Den ursprungliga JS2 drogs snabbt tillbaka eftersom det var uppenbart att det var nästan omöjligt att tillverka en krombeläggning med säkerhetseffekter.Krom kommer att falla av kroppen och bilda sprickor, vilket inte är idealiskt.Fujigen-fabriken verkar bara ha färdigställt sju JS2-kromade gitarrer för Ibanez, varav tre gavs till Joe, som var tvungen att sätta tydlig tejp på luckorna i sina favoritexempel för att förhindra sprucken hud.
Traditionellt försökte Fujigen belägga kroppen genom att sänka den i en lösning, men detta resulterade i en dramatisk explosion.De försökte vakuumplätering, men gasen inuti träet tömdes på grund av tryck och krom blev nickelfärg.Dessutom drabbas arbetare av elektriska stötar när de försöker polera den färdiga produkten.Ibanez hade inget val och JS2 avbröts.Det fanns dock två mer framgångsrika begränsade upplagor senare: JS10th 1998 och JS2PRM 2005.
Ulrich Teuffel har tillverkat gitarrer i södra Tyskland sedan 1995. Hans Birdfish-modell ser inte ut som ett konventionellt musikinstrument.Dess aluminiumpläterade ram använder det traditionella metallhårdvarukonceptet och kombinerar det Transform till ett icke-ämne."Fågeln" och "fisken" i namnet är två metallelement som fäster ett par träremsor på den: fågeln är den främre delen av vilken är bultad.Fisken är den bakre delen av kontrollkapseln.Skenan mellan de två fixerar den rörliga pickupen.
"Från en filosofisk synvinkel gillar jag idén att släppa in originalmaterialet i min studio, göra några magiska saker här, och så kommer gitarren äntligen ut," sa Ulrich."Jag tror att Birdfish är ett musikinstrument, det ger en specifik resa för alla som spelar det. Eftersom det berättar hur man gör en gitarr."
Vår berättelse slutar med en hel cirkel, och återvänder till där vi började med den ursprungliga resonatorgitarren på 1920-talet.Gitarrer hämtade från denna tradition ger de flesta av de nuvarande funktionerna för metallkroppsstrukturer, såsom märken som Ashbury, Gretsch, Ozark och Recording King, såväl som moderna modeller från Dobro, Regal och National, och Resophonic som ule sub i Michigan.
Loic Le Pape är en annan fransk luthier som specialiserat sig på metall.Han är bra på att bygga om gamla träinstrument med stålkroppar.
Mike Lewis från Fine Resophonic i Paris har tillverkat gitarrer i metall i 30 år.Han använder mässing, tyskt silver och ibland stål.Mike sa: "Det är inte för att en av dem är bättre", men de har väldigt olika röster."Till exempel är den gammaldags etniska stilen 0 alltid mässing, den etniska dubbelsträngade eller Triolian är alltid gjord av stål, och de flesta av de gamla Tricones är gjorda av tyska silver- och nickellegeringar. De ger tre helt olika ljud. ."
Vad är det sämsta och bästa med att jobba med gitarrmetall idag?"Det värsta scenariot kan vara när du lämnar över gitarren förnicklad och de förstör det. Detta kan hända. Det bästa är att du enkelt kan göra skräddarsydda former utan alltför många verktyg. Att köpa metall har inga begränsningar." Mike avslutade med ett skratt: "Till exempel brasiliansk brass. Men när strängarna är på, är det alltid bra. Jag kan spela."
Guitar.com är den ledande auktoriteten och resursen för alla gitarrfält i världen.Vi ger insikter och insikter om redskap, artister, teknik och gitarrindustrin för alla genrer och kompetensnivåer.
Posttid: 11 maj 2021