Du sorterar din återvinning, låter den hämtas – och vad sedan?Från kommuner som bränner tomten till utländska soptippar som svämmar över med brittiskt sopor, Oliver Franklin-Wallis rapporterar om en global avfallskris
Ett larm ljuder, blockeringen är åtgärdad och linjen vid Green Recycling i Maldon, Essex, mullrar tillbaka till livet.En betydelsefull flod av sopor rullar nedför transportören: kartonger, splittrad golvlister, plastflaskor, knapriga paket, DVD-fodral, skrivarkassetter, otaliga tidningar, inklusive den här.Udda skräpbitar fångar ögat och frammanar små vinjetter: en enda kasserad handske.En krossad Tupperware-behållare, måltiden inuti oäten.Ett fotografi av ett leende barn på en vuxens axlar.Men de är borta på ett ögonblick.Linjen på Green Recycling hanterar upp till 12 ton avfall i timmen.
"Vi producerar 200 till 300 ton per dag", säger Jamie Smith, Green Recyclings general manager, ovanför larmet.Vi står tre våningar upp på den gröna hälso- och säkerhetsgången och tittar längs linjen.På tippgolvet håller en grävmaskin på att ta tag i klor av skräp från högar och stapla det i en snurrande trumma, som sprider det jämnt över transportören.Längs bältet plockar och kanaliserar mänskliga arbetare det som är värdefullt (flaskor, kartong, aluminiumburkar) till sorteringsrännor.
"Våra huvudprodukter är papper, kartong, plastflaskor, blandad plast och trä", säger Smith, 40. "Vi ser en betydande ökning av lådor, tack vare Amazon."I slutet av raden har torrenten blivit en trickle.Avfallet står staplade prydligt i balar, redo att lastas på lastbilar.Därifrån kommer det att gå – ja, det är då det blir komplicerat.
Du dricker en Coca-Cola, slänger flaskan i återvinningen, ställer ut soporna på insamlingsdagen och glömmer det.Men det försvinner inte.Allt du äger kommer en dag att bli denna, avfallsindustrins egendom, ett globalt företag på 250 miljarder pund som är fast beslutet att utvinna varenda krona av värde från det som finns kvar.Det börjar med materialåtervinningsanläggningar (MRF) som den här, som sorterar avfall i dess beståndsdelar.Därifrån går materialet in i ett labyrintiskt nätverk av mäklare och handlare.En del av det händer i Storbritannien, men mycket av det – ungefär hälften av allt papper och kartong och två tredjedelar av plasten – kommer att lastas på containerfartyg för att skickas till Europa eller Asien för återvinning.Papper och kartong går till bruk;glas tvättas och återanvänds eller krossas och smälts, som metall och plast.Mat, och allt annat, bränns eller skickas till deponi.
Eller, åtminstone, det var så det brukade fungera.Sedan, den första dagen av 2018, stängde Kina, världens största marknad för återvunnet avfall, i princip sina dörrar.Enligt sin nationella svärdspolicy förbjöd Kina 24 typer av avfall att komma in i landet, med argumentet att det som kom in var för förorenat.Politikskiftet tillskrevs delvis effekterna av en dokumentär, Plastic China, som blev viral innan censurerna raderade den från Kinas internet.Filmen följer en familj som arbetar i landets återvinningsindustri, där människor plockar igenom stora sanddyner av västerländskt avfall, strimlar och smälter räddningsbar plast till pellets som kan säljas till tillverkare.Det är smutsigt, förorenande arbete – och dåligt betalt.Resten bränns ofta i det fria.Familjen bor bredvid sorteringsmaskinen, deras 11-åriga dotter leker med en Barbie som dragits ur soporna.
Westminster Council skickade 82 % av allt hushållsavfall – inklusive det som lagts i återvinningskärl – för förbränning 2017/18
För återvinningsföretag som Smith var National Sword ett stort slag."Priset på kartong har förmodligen halverats under de senaste 12 månaderna", säger han.– Priset på plast har rasat så mycket att det inte är värt att återvinna.Om Kina inte tar plast kan vi inte sälja den.”Ändå måste det avfallet gå någonstans.Storbritannien, liksom de flesta utvecklade länder, producerar mer avfall än det kan hantera hemma: 230 miljoner ton per år – cirka 1,1 kg per person och dag.(USA, världens mest slösaktiga nation, producerar 2 kg per person och dag.) Marknaden började snabbt översvämma alla länder som skulle ta soporna: Thailand, Indonesien, Vietnam, länder med några av världens högsta andelar av vad forskare kallar "missbruk av avfall" – skräp som lämnas eller bränns på öppna soptippar, illegala platser eller anläggningar med otillräcklig rapportering, vilket gör dess slutliga öde svårt att spåra.
Den nuvarande dumpningsplatsen är Malaysia.I oktober förra året fann en Greenpeace Unearthed-undersökning berg av brittiskt och europeiskt avfall i illegala soptippar där: Tesco-chipspaket, Flora-baljor och återvinningspåsar från tre Londonråd.Liksom i Kina bränns eller överges avfallet ofta och letar sig så småningom ut i floder och hav.I maj började den malaysiska regeringen lämna tillbaka containerfartyg, med hänvisning till folkhälsoproblem.Thailand och Indien har aviserat förbud mot import av utländskt plastavfall.Men ändå rinner skräpet.
Vi vill ha vårt avfall gömt.Green Recycling är undangömt i slutet av ett industriområde, omgivet av ljudavledande metallskivor.Utanför maskerar en maskin som kallas Air Spectrum den skarpa lukten med lukten av bomullslakan.Men helt plötsligt är branschen under intensiv granskning.I Storbritannien har återvinningsgraden stagnerat de senaste åren, medan National Sword och nedskärningar i finansieringen har lett till att mer avfall förbränns i förbränningsanläggningar och energi-från-avfallsanläggningar.(Förbränning, även om det ofta kritiseras för att vara förorenande och en ineffektiv energikälla, föredras idag framför deponi, som släpper ut metan och kan läcka ut giftiga kemikalier.) Westminster Council skickade 82 % av allt hushållsavfall – inklusive det som lagts i återvinningskärl – för förbränning 2017/18.Vissa råd har diskuterat att helt avstå från återvinning.Och ändå är Storbritannien en framgångsrik återvinningsnation: 45,7 % av allt hushållsavfall klassas som återvunnet (även om den siffran bara anger att det skickas för återvinning, inte var det hamnar.) I USA är den siffran 25,8 %.
Ett av Storbritanniens största avfallsföretag, försökte skicka begagnade blöjor utomlands i försändelser märkta som returpapper
Tittar man på plast är bilden ännu mörkare.Av de 8,3 miljarder ton jungfrulig plast som produceras över hela världen har endast 9% återvunnits, enligt ett Science Advances-dokument från 2017 med titeln Production, Use And Fate Of All Plastics Ever Made."Jag tror att den bästa globala uppskattningen är att vi kanske ligger på 20 % [per år] globalt just nu", säger Roland Geyer, dess huvudförfattare, professor i industriell ekologi vid University of California, Santa Barbara.Akademiker och icke-statliga organisationer tvivlar på dessa siffror, på grund av det osäkra ödet för vår avfallsexport.I juni befanns ett av Storbritanniens största avfallsföretag, Biffa, skyldigt att ha försökt frakta använda blöjor, bindor och kläder utomlands i försändelser märkta som returpapper."Jag tror att det pågår en hel del kreativ redovisning för att driva upp siffrorna," säger Geyer.
"Det är verkligen en komplett myt när folk säger att vi återvinner vår plast", säger Jim Puckett, verkställande direktör för Seattle-baserade Basel Action Network, som kämpar mot den illegala avfallshandeln."Det hela lät bra."Det kommer att återvinnas i Kina!"Jag hatar att bryta det för alla, men dessa platser dumpar rutinmässigt enorma mängder plast och bränner den på öppen eld.”
Återvinning är lika gammalt som sparsamhet.Japanerna återvann papper på 1000-talet;medeltida smeder tillverkade rustningar av metallskrot.Under andra världskriget gjordes skrot till stridsvagnar och kvinnors nylon till fallskärmar."Problemet började när vi i slutet av 70-talet började försöka återvinna hushållsavfall", säger Geyer.Detta var förorenat med alla möjliga oönskade saker: icke-återvinningsbara material, matavfall, oljor och vätskor som ruttnar och förstör balarna.
Samtidigt översvämmade förpackningsindustrin våra hem med billig plast: baljor, filmer, flaskor, individuellt krympförpackade grönsaker.Plast är där återvinning blir mest kontroversiellt.Att återvinna aluminium är till exempel enkelt, lönsamt och miljövänligt: att göra en burk av återvunnet aluminium minskar dess koldioxidavtryck med upp till 95 %.Men med plast är det inte så enkelt.Även om praktiskt taget all plast kan återvinnas, är det många som inte är det eftersom processen är dyr, komplicerad och den resulterande produkten är av lägre kvalitet än vad du lägger i. Fördelarna med koldioxidreduktion är också mindre tydliga."Du skickar runt det, sedan måste du tvätta det, sedan måste du hacka det, sedan måste du smälta om det, så själva insamlingen och återvinningen har sin egen miljöpåverkan", säger Geyer.
Hushållsåtervinning kräver sortering i stor skala.Det är därför de flesta utvecklade länder har färgkodade papperskorgar: för att hålla slutprodukten så ren som möjligt.I Storbritannien listar Recycle Now 28 olika återvinningsetiketter som kan finnas på förpackningen.Det finns mobius-slingan (tre vridna pilar), som indikerar att en produkt tekniskt sett kan återvinnas;ibland innehåller den symbolen en siffra mellan ett och sju, vilket indikerar plasthartsen som föremålet är gjort av.Det finns den gröna pricken (två gröna pilar som omfamnar), som indikerar att producenten har bidragit till ett europeiskt återvinningssystem.Det finns etiketter som säger "Bort återvunnet" (acceptabelt av 75 % av kommunerna) och "Kontrollera lokal återvinning" (mellan 20 % och 75 % av kommunerna).
Sedan National Sword har sortering blivit ännu viktigare, eftersom utomeuropeiska marknader kräver material av högre kvalitet."De vill inte vara världens dumpningsplats, med rätta", säger Smith när vi går längs Green Recycling-linjen.Ungefär halvvägs drar fyra kvinnor i hi-vis och keps fram stora bitar av kartong och plastfilmer, som maskiner kämpar med.Det är ett lågt mullrande i luften och ett tjockt lager damm på landgången.Green Recycling är en kommersiell MRF: den tar avfall från skolor, högskolor och lokala företag.Det innebär lägre volym, men bättre marginaler, eftersom företaget kan debitera kunder direkt och behålla kontroll över vad det samlar in."Verksamheten handlar om att förvandla halm till guld", säger Smith och syftar på Rumpelstiltskin."Men det är svårt – och det har blivit mycket svårare."
Mot slutet av raden är maskinen som Smith hoppas ska ändra på det.Förra året blev Green Recycling den första MRF i Storbritannien att investera i Max, en USA-tillverkad, artificiellt intelligent sorteringsmaskin.Inuti en stor genomskinlig låda över transportören glider en robotsugarm märkt FlexPickerTM fram och tillbaka över bandet och plockar outtröttligt."Han letar efter plastflaskor först," säger Smith."Han gör 60 val i minuten.Människor kommer att välja mellan 20 och 40, på en bra dag."Ett kamerasystem identifierar avfallet som rullar förbi och visar en detaljerad uppdelning på en närliggande skärm.Maskinen är inte avsedd att ersätta människor, utan att förstärka dem."Han plockar tre ton avfall om dagen som annars skulle våra mänskliga killar behöva lämna", säger Smith.Faktum är att roboten har skapat ett nytt mänskligt jobb för att underhålla det: detta görs av Danielle, som besättningen refererar till som "Max's mamma".Fördelarna med automatisering, säger Smith, är två: mer material att sälja och mindre avfall som företaget behöver betala för att ha bränt efteråt.Marginalerna är tunna och deponiskatten är £91 per ton.
Smith är inte ensam om att tro på teknik.Med konsumenter och regeringen upprörda över plastkrisen, kämpar avfallsindustrin på att lösa problemet.Ett stort hopp är kemisk återvinning: att förvandla problemplast till olja eller gas genom industriella processer."Den återvinner den typ av plast som mekanisk återvinning inte kan titta på: påsarna, påsarna, den svarta plasten", säger Adrian Griffiths, grundaren av Swindon-baserade Recycling Technologies.Idén hittade sin väg till Griffiths, en före detta managementkonsult, av en slump, efter ett misstag i ett pressmeddelande från Warwick University."De sa att de kunde förvandla vilken gammal plast som helst till en monomer.På den tiden kunde de inte, säger Griffiths.Intresserad tog Griffiths kontakt.Det slutade med att han samarbetade med forskarna för att starta ett företag som kunde göra detta.
Vid Recycling Technologies pilotanläggning i Swindon matas plast (Griffiths säger att den kan bearbeta alla typer) in i en höga stålkrackningskammare, där den vid extremt höga temperaturer separeras till gas och en olja, plaxx, som kan användas som en bränsle eller råmaterial för ny plast.Medan den globala stämningen har vänts mot plast, är Griffiths en sällsynt försvarare av det."Plastförpackningar har faktiskt gjort en otrolig tjänst för världen, eftersom det har minskat mängden glas, metall och papper som vi använde", säger han."Det som oroar mig mer än plastproblemet är den globala uppvärmningen.Om du använder mer glas, mer metall, har dessa material ett mycket högre koldioxidavtryck.”Företaget lanserade nyligen ett testprogram med Tesco och arbetar redan på en andra anläggning, i Skottland.Så småningom hoppas Griffiths kunna sälja maskinerna till återvinningsanläggningar över hela världen."Vi måste sluta skicka återvinning till utlandet", säger han."Inget civiliserat samhälle borde göra sig av med sitt avfall till ett utvecklingsland."
Det finns anledning till optimism: i december 2018 publicerade den brittiska regeringen en omfattande ny avfallsstrategi, delvis som svar på National Sword.Bland dess förslag: en skatt på plastförpackningar som innehåller mindre än 30 % återvunnet material;ett förenklat märkningssystem;och medel för att tvinga företag att ta ansvar för de plastförpackningar de producerar.De hoppas kunna tvinga branschen att investera i återvinningsinfrastruktur på hemmaplan.
Samtidigt tvingas industrin att anpassa sig: i maj antog 186 länder åtgärder för att spåra och kontrollera exporten av plastavfall till utvecklingsländer, medan mer än 350 företag har undertecknat ett globalt åtagande att eliminera användningen av engångsplaster av 2025.
Ändå är strömmen av mänsklighetens vägran så stor att dessa ansträngningar kanske inte räcker.Återvinningsgraden i väst avstannar och förpackningsanvändningen kommer att stiga i höjden i utvecklingsländer, där återvinningsgraden är låg.Om National Sword har visat oss något så är det att återvinning – även om det behövs – helt enkelt inte räcker för att lösa vår avfallskris.
Kanske finns det ett alternativ.Sedan Blue Planet II uppmärksammade plastkrisen har en döende handel återuppstått i Storbritannien: mjölkmannen.Fler av oss väljer att få mjölkflaskor levererade, samlade in och återanvända.Liknande modeller dyker upp: noll-avfallsbutiker som kräver att du tar med dina egna containrar;bommen i påfyllningsbara koppar och flaskor.Det är som om vi har kommit ihåg att den gamla miljösloganen "Reduce, re-use, recycle" inte bara var catchy, utan listades i prioritetsordning.
Tom Szaky vill tillämpa milkman-modellen på nästan allt du köper.Den skäggiga, lurvighåriga ungerska-kanadensaren är en veteran inom avfallsindustrin: han grundade sin första återvinningsstart som student vid Princeton, och sålde maskbaserad gödsel ur återanvända flaskor.Det företaget, TerraCycle, är nu en återvinningsjätte, med verksamhet i 21 länder.2017 arbetade TerraCycle med Head & Shoulders på en schampoflaska gjord av återvunnen havsplast.Produkten lanserades vid World Economic Forum i Davos och blev en omedelbar hit.Proctor & Gamble, som gör Head & Shoulders, var angelägna om att veta vad som skulle hända, så Szaky ställde upp något mycket mer ambitiöst.
Resultatet är Loop, som lanserade försök i Frankrike och USA i våras och som kommer till Storbritannien i vinter.Det erbjuder en mängd olika hushållsprodukter – från tillverkare inklusive P&G, Unilever, Nestlé och Coca-Cola – i återanvändbara förpackningar.Varorna finns tillgängliga online eller genom exklusiva återförsäljare.Kunderna betalar en liten pant, och de använda behållarna hämtas så småningom av en kurir eller lämnas i butik (Walgreens i USA, Tesco i Storbritannien), tvättas och skickas tillbaka till tillverkaren för att fyllas på.“Loop är inte ett produktföretag;det är ett avfallshanteringsföretag, säger Szaky."Vi tittar bara på avfallet innan det börjar."
Många av Loop-designerna är bekanta: påfyllningsbara glasflaskor med Coca-Cola och Tropicana;aluminiumflaskor av Pantene.Men andra omprövas helt."Genom att gå från engångs- till återanvändningsbar låser du upp episka designmöjligheter", säger Szaky.Till exempel: Unilever arbetar med tandkrämstabletter som löses upp till pasta under rinnande vatten;Häagen-Dazs glass kommer i ett rostfritt stålbalja som håller sig kallt tillräckligt länge för picknick.Även leveranserna kommer i en specialdesignad isolerad påse, för att skära ner på kartong.
Tina Hill, en Paris-baserad copywriter, registrerade sig för Loop strax efter lanseringen i Frankrike."Det är superlätt", säger hon."Det är en liten pant, 3 € [per container].Det jag gillar med det är att de har saker jag redan använder: olivolja, tvättkapslar.”Hill beskriver sig själv som "ganska grönt: vi återvinner allt som kan återvinnas, vi köper ekologiskt".Genom att kombinera Loop med shopping i lokala noll-avfallsbutiker har Hills hjälpt hennes familj att radikalt minska sitt beroende av engångsförpackningar.– Den enda nackdelen är att priserna kan vara lite höga.Vi har inget emot att spendera lite mer för att stödja de saker du tror på, men på vissa saker, som pasta, är det oöverkomligt.”
En stor fördel med Loops affärsmodell, säger Szaky, är att den tvingar förpackningsdesigners att prioritera hållbarhet framför engångsbruk.I framtiden räknar Szaky med att Loop kommer att kunna skicka varningar till användare via e-post om utgångsdatum och andra råd för att minska deras avfallsfotavtryck.Milkman-modellen handlar om mer än bara flaskan: den får oss att tänka på vad vi konsumerar och vad vi slänger."Skräp är något som vi vill ha utom synhåll - det är smutsigt, det är grovt, det luktar illa", säger Szaky.
Det är det som måste förändras.Det är frestande att se plast samlas på malaysiska soptippar och anta att återvinning är ett slöseri med tid, men det är inte sant.I Storbritannien är återvinning till stor del en framgångssaga, och alternativen – att bränna vårt avfall eller gräva ner det – är värre.Istället för att ge upp återvinningen, säger Szaky, borde vi alla använda mindre, återanvända det vi kan och behandla vårt avfall som avfallsindustrin ser det: som en resurs.Inte slutet på något, utan början på något annat.
”Vi kallar det inte avfall;vi kallar det material”, säger Green Recycling's Smith, tillbaka i Maldon.Nere på gården lastas en åkeri med 35 balar sorterad kartong.Härifrån kommer Smith att skicka den till ett bruk i Kent för massaframställning.Det blir nya kartonger inom fjorton dagar – och någon annans skräp strax därefter.
• If you would like a comment on this piece to be considered for inclusion on Weekend magazine’s letters page in print, please email weekend@theguardian.com, including your name and address (not for publication).
Innan du gör ett inlägg vill vi tacka dig för att du gick med i debatten - vi är glada att du har valt att delta och vi värdesätter dina åsikter och erfarenheter.
Vänligen välj ditt användarnamn som du vill att alla dina kommentarer ska visas under.Du kan bara ställa in ditt användarnamn en gång.
Vänligen håll dina inlägg respektfulla och följ communityns riktlinjer - och om du ser en kommentar som du tror inte följer riktlinjerna, använd länken "Rapportera" bredvid den för att meddela oss.
Posttid: 2019-aug-23